Nu blev det ett uppehåll igen. Det tenderar bli så när hjärnan helt plötsligt blir ett enda kaos av känslosignaler och tankar som på något jäkla vänster ska försöka kluras ut och leda till en massa svar som inte finns. Eller kortare- när allt ställs på sin kant och man plötsligt förväntas komma nån stans men helt saknar vetskap om vart. Visst, jag skriver om känslor och tankar det gör jag men ibland känns det lixom inge bra att vika ut sig för mycket, då håller jag tyst istället. Egentligen vet jag inte varför jag skrev nu heller. Kanske bara för att visa att jag lever. Eller kanske helt enkelt bara för att jag saknar skrivandet. Kanske för att erkänna att jag saknar någon, någon som inte är här just nu. Någon som funnits ett ganska bra tag men som just nu är borta. Som kanske, efter all tid, snart inte längre blir densamma som förut. Jag vet knappt själv vad jag menar eller vad jag tänker på, ändå känns det som huvudet sprängs snart. Jag vill släppa tankarna och kanske blir det så om jag släpper taget om allt, om allt som skulle bli vi nu. Fast jag vill inte fly, bara springa iväg lite för sånt är jag bra på. Ja jag känner för att springa nu, springa bort en bit. Fast, i slutändan hoppas jag nog att du springer efter