När verkligheten känns avlägsen. När man helt rättsomdetär bara stannar upp och inser att man på något sätt lyckats tappa greppet om alltihop steg för steg utan att man riktigt förstått det, när det plötsligt känns som att man för första gången kan se allt klart men ändå inte ser nåt alls när man tittar. När paniken växer och man vill springa bort men kroppen inte vill sammarbeta. Då blir lusten till likgiltlighet och tankarna till frågor. Vart är jag? Hur kom jag hit? Hur kommer jag härifrån?

Jag tror ju på ödet så nu lutar jag mig tillbaka och tänker att 'det nog var meningen att dehär labrapporten inte skulle komma in i tid'. Inget sker ju av en slump right? Nä precis,

Alexander (höger på bilden, 8 år gammal) : "Vet du vad ett plus noll är?"

Jag: Ett?

Alexander: Nää sex!

Jag: Nä det blir det väl inte?

Alexander: Jo, ett (håller upp ett finger med ena handen) plus noll (håller upp andra handen och formar tummen och pekfingret till en ring bara för att i nästa sekund föra in ettan genom nollan och flina brett till upprepade rörelser..)

Nej, vi pratade om generationer på engelskan idag och jag frågar mig nu: vart är världen påväg?

Det är så typiskt. Jag springer alltid, så fort det blir seriöst så springer jag utan att jag själv vet varför. Kanske i rädsla för det faktum att med förväntningar föds också en risk för besvikelse, har man ingenting kan man inte heller förlora. Jag kan inte hjälpa att jag springer, det är som en reflex som slår till i rent självförsvar och jag är en såndär feg lort som bara hänger med. Men saken är den att jag hade inga höga förväntningar om dig så därför kände jag inget behov av att springa. Inga förväntningar är lika med ingen risk för besvikelse, trodde jag.

Men jag frågar mig nu i efterhand, varför sitter jag då nu här och är besviken? Svar: jag är inte besviken på dig, du gjorde inget annat än att leva upp till mina förväntningar. Men jag är besviken på mig själv för mina dumma förhoppningar om att mina förväntningar kanske inte stämde. Jag måste sluta tro gott om folk

Det har varit väldigt mycket musik nu i sälen och måste bara slänga ut den låt jag verkligen fastnade för och som satte sig som ett plåster på hjärnan redan efter att jag hört den en enda gång på radio på vägen ner. Är så trött på refrängen nu efter att gått och på nynnat den och upprepat samma ord säkert ett fyrahundra gånger sammanlagt men ändå kan jag inte låta bli att bli glad när jag hör den. En energikick med innebörd ur verkligheten

Nu har halva lovet gått och tanken på skolan och vardagen igen känns allt annat än lockande. Det underbara vädret har gett mig en försmak av sommaren och det är nästan så att jag får för mig att det faktiskt är sommarlov när jag tittar ut genom fönstret. Fast faktum är att det är ju inte så farligt långt kvar heller. Sex skolveckor om jag inte räknat helt fel. Sex veckor, det ska man nog kunna överleva :)

Sitter och väntar på att bilen ska gå mot sälen och ja, ska jag vara ärlig så har jag ingen aning om vad i helskotta jag ska dit och göra. Precis när snön äntligen försvunnit här och jag går och njuter som en annan dåre över det så ska jag ge mig av för att ännu en gång söka upp den. Dendär Filippa har en märklig övertalningsförmåga.. Haha närå det blir nog bra, åker ju i fint sällskap och det kan bli ganska skönt att komma bort och vila upp sig. Har hänt så mycket nu under lovet så jag känner mig nästan helt sönderriven, kan vara bra att komma bort och bara rensa ut. Det är alltid lättare att börja om och ta nya tag på bortaplan.

Orkar inte ta upp nånting av vad som har hänt, inte här och inte nu iallafall, men jag kan säga att jag under de senaste dagarna kommit att insé hur förbannat jävla vidriga människor kan vara. Jag har också insett, ännu en gång, hur galet mycket mina vänner betyder. Vill igen säga tack för stödet, ni betyder världen för mig!

Så nu är det dags att åka för nu står Filippa här bredvid och stampar i marken. Jag ser fram emot en fin helg med skidåkning, tvspel, film, singstar, spabehandlingar, afterskin och skitsnack i mängder. Här ska laddas nya batterier! Hoppas ni alla får en riktigt fin påsk med mycket godis så hörs vi senare! Puss!

Sprang ljusruset ikväll , ett lopp där den skog i stockholm som får flest medverkande blir belönat med ett elljusspår och det var helt underbart att få komma ut och springa igen! Ännu mäktigare att inviga spåret tillsammans med 3500 andra grymma Huddingebor som tappert kämpade på i ett virrvarr av flaxande armar och ben! Känns helt faktastiskt att man äntligen kan börja gå ut igen och imorn ska jag försöka springa förbi Daniel och hämta min basketboll som råkat hamna där. Som jag har längtat! Denhär vintern har varit allderles för lång..  Nä men nu ska jag släcka ner så jag orkar upp i tid imorn för att se om vi i Älvsjöskogen lyckades till att vinna nåt elljusspår. Godnatt!

Det är så enkelt att sitta i tryggheten framför tvn och kommentera, så lätt att bli arg och så lätt att sitta och ösa förbannelser över dehär kåta fanskapen som på nåt jävla vänster hittar sin njutning i andras skrik och tårar, men i övrigt är vi så maktlösa så det nästan gör ont. Det handlar inte bara om våldtäckter utan det är misshandel efter misshandel och den ena sjukare än den andra och fan, jag blir så förjävla förbannad över vilka jävla människor det finns! Människor som inte inser vikten av deras handlingar och vilka avtryck de faktiskt gör, hur mycket de förstör

Tanken slog mig nu på riktigt, när det hände i grannområdet, att vi är lika jävla utsatta allihopa. Tanken slog mig och jag frågar mig nu: ska det verkligen vara såhär? Ska man behöva gå rädd bara för att man går ensam? Nä jag vet inte vad jag ska säga, jag blir tokig på sånthär. Arg, ledsen och tokig. Sitter och lyssnar på Melissa Horns låt "Kungsholmens Hamn", som tillägnades Riccardo Campogiani, 16åringen som blev misshandlad till döds i Oktober 2007. Klicka här och lyssna, lyssna till orden för de förmedlar allt det jag önskar få sagt.

När jag kollar på klippet kan jag faktiskt inte låta bli att le åt tanken på att jag, inte bara en utan faktiskt ett antal gånger, fått höra att jag påminner om Doris. Hon är ju trots allt lite av en idol så jag kan bara tacka, ta emot och känna mig smickrad! Haha, spola fram till 11:40 i klippet för att se det aboslut bästa av allt!!! Haha så jävla bäst!

Näfan nu ska jag faktiskt ta och öppna boken, på riktigt också! Önska mig lycka till! Kram godnatt

"...Vi svarar Nej, vi ska spela KUBB! Här! I bajsgräset! För det är vår! För dom tråkiga ska vi läsa bibeln baklänges. För dom högljudda ska vi trolla fram ett silverregn. Vårens vagina står vidöppen! Kliv ut! Kom in!"  - Lars Winnerbäck

Inga sura miner, bara ett rent konstaterande blandat med förståelsen för att vänner, och då menar jag riktiga vänner, är de fåtalet människor man faktiskt kan anförtro till hundra och ändå aldrig behöva bli besviken på

Nu är jag sajkt trött. Jobbade kväll på resturangen och efter jobbet åkte jag direkt och mötte upp ligan hos Nicklas för en mysig slapparkväll med te och skitsnack. Underbara människor. Kom precis hem nu och ska stänga ner för att orka brottas med matteboken imorgon (:/) men ville bara skriva lite snabbt eftersom jag av någon anledning kom på mig själv med att gå och le sådär lite för mig själv hela vägen hem ikväll.

Eller le och le för mig själv, jag ska faktiskt helt ärligt erkänna att jag gick där med musiken i öronen och bara sjöng med låtarna, sjöng högt av glädje och gladdes samtidigt ännu till ett ännu gladare tillstånd bara av tanken på mig själv i hela situationen. Det kände så töntigt att gå längst gatorna och leka superstjärna, så galet patetiskt och pinsamt men också så sjukt befriande. Antar att jag börjar hitta tillbaka igen nu, ja det kändes så ikväll. Kändes som att allt som varit runt mig nu som ett virrvarr av snedsteg och konsekvenser sakta börjar landa och trassla ur sig till det normala igen. Det var vamt ikväll, varmt och stjärnklart. Vi går mot ljusare tider nu och ja, det känns!

Ja ibland är det svårt att inse hur mycket vissa människor betyder, dehär människorna som man lixom alltid tar för givet. Det är lätt att man glömmer bort värdet i att de finns där och just iochmed att de också alltid gör det så inser man sällan hur tomt det skulle vara om dom inte gjorde det. Människor kommer och går under livets gång, vissa stannar längre medans andra lämnar innan de ens hunnit sätta sina spår i tiden. Men det finns faktiskt de som alltid stannar, som alltid funnits där och som alltid kommer finnas kvar. Vår familj. 

De går oss på nerverna på ett sätt som inga andra gör. De retar gallfeber på oss utan att ens lyfta ett finger och det finns inga människor i världen som kan få oss så rosenrasande och förbannade som dem, men i slutändan finns det inte heller några vi älskar så mycket. Nä för det finns inga andra som känner oss så bra, känner oss så nära. De har alltid gått bredvid oss, vandrat samma stigar och letat smultron på samma smultronställen. De känner oss från hela början och de har varit med och format oss sedan dag ett, gjort oss till de vi är och vi har dem att tacka för att vi ens har möjligheten att vara nånting alls överhuvudtaget.

Nu blev det ett långt inlägg men jag ville bara komma fram till att jag älskar min familj och jag insåg idag hur viktigt det är att man inte glömmer bort att faktiskt ta vara på varandra. Det är så lätt att söka, så svårt att se på det vi har och ännu svårare att faktiskt värdesätta det. En förälder är inte bara en förälder och ett syskon är inte bara ett syskon, det är dina livskamrater och det är också dina bästa vänner om du tillåter dem att vara det. Glöm aldrig det.  Blä vad mycket känslodravvel det blev nu, men ville bara få ur mig lite och ja.. ni är nog vana vid dethär laget iallafall så jag tänker inte ursäkta mer. Fått sagt det jag ville iallafall (och lite till) så nu ska jag ner till resten i soffan och avnjuta ännu lite fint sällskap och en stoor skål vindruvor! Godnatt!

"Att ha kraften att ha stark, att ha vishet att va klok. Allt det där det lär du dej till slut. Och på resan som du gör nu, dina frågor vill ha svar. Det är du som väljer vägen, det är du som ger och tar"

Så galet grym text så det är inte klokt att jag aldrig uppmärksammat det tidigare

Vet inte vad som hände, vet inte riktigt när, men nånstans på vägen så försvann lixom lusten. Nånstans på vägen tappade jag nog mig själv. Det måste vara dendär vårdepressionen man hört talas om lite här och var. Jag kommer på mig själv med att gång på gång le inombords åt ljuset som sakta smyger sig på, le åt tanken på ljusare tider. Men samtidigt går jag omkring som en zombie och gömmer mig i min mössa, med musiken på högsta volym i nåt desperat försök att stänga ute omvärlden. Går genom dagarna med en ständig längtan bort.

Jag kan inte förstå varför, hur mycket jag än vrider och vänder på det. Men en sak är säker, det är ändring nu.

Slänger in "Fragile" med Maria Mena, bara för att den ännu en gång lyckades få mig att vakna till och inse en himla massa fina saker, ännu en gång gav mig en spark i rumpan och förde mig i rätt riktning.

Det kommer till en gräns då man inte står pall och just här så brast det. Just här och nu. Så trött på alla klagomål, på alla krav och mest av allt trött på viljan att leva upp till alltsammans. Trött på att kämpa, trött på att försöka.