Anna: mhm... Eller... ska vi köra på bio ikväll? bara som belöning -> http://www.sf.se/filmer/Huvudjagarna/
Anna: sen, om vi jobbar på bra innan ? :)
Richard: den verkar ju ok. har du massa kvar elle?
Anna: lite, eller a ganska mycket. Fast orkar nog inte göra allt ikväll.. :p
Richard: när går den isåfall ?
Anna: Oh snap. Om 40 minuter. Så vi bör åka... nu ? :)
Richard: haha ok men ska vi dra då?  :) 
Anna: Yeeess! :D

Haha tack Richard för att du satte lite mer värde i min kväll, fasiken för dig för att detta bara skjöt arbetet till helgen istället.. Nä men hade en supertrevlig kväll, du är en enormt fin vän och jag är så glad för att vi har så fin relation som vi har, ville bara säga det. Nu, dags att börja ta tag i kompensationen, godnatt folket!

10 år, det borde räcka som bevis för att det inte fungerar. Vi har försökt och ja, du har rätt, det har funkat - ibland. Men hur kommer det sig att vi alltid hamnar här tillslut iallafall, och hur kommer det sig att det varje jävla gång gör så förbannat galet ont? Jo, för att i grund och botten så älskar jag dig. Inte för att jag ska utan för att jag gör det. Men det funkar inte. Du sa någon gång att om nåt kräver mer energi än det ger tillbaka så är det inte värt det, så känns det nu. Det ska inte vara såhär, man ska inte behöva bita ihop och lägga alla krafter för att klara av att hålla samman en familj. Inte gång på gång på gång på gång. Men det är så nu, det ligger hela tiden under ytan. Alla ord som går emot varandra, alla olika värderingar, allting som inte går ihop- all skit som förstör oss. Vi kämpar med att trycka ner det om och om igen i nya försök att få det att sjunka men, det går inte. Efter snart 10 år måste vi väl ändå inse att det är lika jävla omöjligt som att försöka dränka en uppblåst badboll, det funkar inte i längden. Det gör så ont varje gång, och jag är så jävla trött på dethär. Jag älskar dig, det gör jag. Men det funkar inte. Förlåt men jag vet inte vad jag ska göra med allt längre. Känner mig så svag, skulle bara vilja ha någon som förstod. Mest av allt att du förstod. Men jag kan inte få fram mer än allt jag redan sagt och det räcker tydligen inte. Jag klandrar dig inte för att du inte förstår, av någon anledning når jag aldrig fram när jag försöker sätta allt i meningar. Kanske har det satt sig så djupt, kanske är det så ingrott i mig att jag inte hittar ord för allt längre. Hursomhelst, ord eller inte- jag orkar inte mer. Inte en sekund till av dethär. Så många gånger jag velat åka bort från dethär, men aldrig såhär mycket. Jag orkar inte ens förklara för dig längre, orkar inte ta dina ord tillbaka. Jag vill prata med dig någon gång, men inte nu. Någon gång när vi kanske kan förstå varandra bättre.

Okej, Filmen var bra, faktiskt över förväntan! Fast det kanske inte var så svårt ioförssig iochmed att jag inte hade så höga förväntningar alls. Hursomhelst en sevärd familjefilm tycker jag absolut! Lite trist att jag somnade i slutet bara.. Förstår inte varför de ska ha så förbaskat sköna stolar på bio, och varför det går att fälla upp armstöden och förvandla stolarna till soffor om platserna bredvid råkar vara lediga.. nej, dåligt planerat sf, kör på trästolar istället!

Fredagen kändes väldigt lång och spenderades med fantastiskt härligt folk som fick mig att vid 5 tiden på morgonen somna väldigt gott i min säng :) Fick en såndär underbar skönhetssömn som man kan få till ibland när man somnar glad, en skönhetssömn som varade i ungefär 5 timmar eftersom jobbet ringde och väckte mig för att be mig komma och jobba långpass. Snäll (dum) som jag är svarade jag ja utan en tanke på att detta kom att innebära att jag var tvungen att släpa mig upp ur sängen i ungefär samma sekund som jag lade på luren.

Jag hatade mig själv resten av dagen och det kom att dröja ända till klockan 11 samma kväll innan jag kunde le utan ansträgning igen. Hade haft planer på att kila ut och möta upp Tessan och grabbarna på staden efter jobbet igår men var så trött och sliten så blev att jag åkte hem och gosade upp mig i sängen framför en film med fint sällskap istället.

Nu bär det snart av mot Heron City för ett biobesök med pappa och syster. Pappa har tjatat till sig TinTin och jag kan inte säga att jag har några direkta förväntningar på filmen eftersom TinTin aldrig varit någon storfavorit men jag hoppas den är hyfsat värd iallafall :) Ja, det var nog min helg i korthet och efter ett helt vanligt tråkigt "dagboks-inlägg", som jag egentligen är lite emot när det kommer till bloggandet, klickar jag ner datorn för att återgå till livet. Tjohej!

Idag var det frost på gatorna och för första gången kände jag att vintern verkligen är på ingång.  Jag hoppas att det fortsätter såhär, jag vill ha en fin vinter i år. Visst att graderna sjunker men jag vill att himlen ska vara lika blå varje dag som den var imorse. När jag gick till bussen idag kom hursomhelst denhär låten på - "från kylan in i värmen" skriven och sjungen av ingen mindre än min älskade uttjatade Winnerbäck. Enormt fin låt så därför slänger jag ut den nu. Djup och härlig, en kanonkombination! Ja helt enkelt en låt som får iallafall mig att le stort

Föll helt pladask för beskrivningen så därför kunde jag inte låta bli. Här är ett litet uklipp:

Ibland kan jag komma på mig själv med att gå och le för mig själv helt utan anledning, gå omkring och lixom bara vara allmänt nöjd. Jag kan komma på mig själv med att känna mig levande, som att jag verkligen existerar just där och just då. Så kände jag idag, så känner jag nu, jag vet inte varför men jag gör det. Det är som att jag är medveten om att jag lever även fast jag verkligen inte gör något speciellt alls, låter konstigt när man försöker förklara men det är typ så det känns.

Hursomhelst så är det när man slås av såntdär som man börjar tänka lite till och inser att om det är nåt vi har som vi verkligen bör ta hand om så är det tiden så ja, jag vill egentligen bara be er som sitter här nu och läser vad jag kladdar ner att bara tänka efter: lever ni nu? Om ni skulle dö imorgon, skulle ni känna att ni tog vara på kvällen ikväll? Tänk efter. Om ditt ärliga svar är nej, fundera på vad du skulle gjort om det faktiskt var så på riktigt. Fundera på om det du kommer att tänka på kanske skulle vara mer värt din tid än denna tekniska apparat du just nu sitter och knappar på. Och med det sagt så lämnar jag datorn, dags att rulla utåt! Kram!

för det är de människorna som värdesätter den.

Fortfarande trött sen jobbet igår. Ligger och såsar framför tvn med två lite sådär halvt rödgråtna ögon, pinsamt. Råkade slå på nån kanal där "Walk the line" visades och trots att jag bara såg ungefär lite drygt en kvart av slutet så ja, blev det såhär. Grymt bra film iallafall, ville bara säga det! Nu ska jag resa mig ur soffan och ta tag i mitt liv,

puss och kram

Ja och nu sitter jag här två timmar senare och funderar lite över om jag kommer behöva söka terapi efter allt grabbsnack jag fick ta del av ikväll.. Inget jag inte hört förut, inte så. Nej det var mer det att ikväll påverkade det mig, på något konstigt sätt jag inte kan förklara :o Jag menar det kan inte vara bra nånstans att prackas på med tankar från tre desperata ungtuppar och sen se ett intresse i dessa. Nej inga närmare detaljer på den. Jag söker terapi, det blir nog bäst så.

Hursomhelst kommer Cissi nu och gör mig sällskap, känns lite bättre så. Blir nog lite plugg till sen kanske en film eller bara massa skitsnack över tända ljus. Kanske borde jag sitta med full fokus mot boken nu all vaken tid jag har kvar innan provet men nej, en dag utan lyckokickar är en bortkastad dag och man ska inte slösa med tiden, det är trots allt bland det värdefullaste vi har.

Sitter hursomhelst i farmor och farfars lägenhet nu med en kopp te och kollar på lite gamla buskisavsnitt. Kom på mig själv med att tillochmed skratta högt här i min ensamhet och konstaterade snabbt att när det gått till den gränsen att man skrattar utan att någon är nära, då är någonting riktigt underhållande! Antingen det eller så är man bara väldigt trött och därför ganska lättunderhållen. Nej fresten, jag tycker vi kör på det första alternativet

Okej jag vet att det inte är många som förstår varken humorn eller charmen i dehär gamla teaterinspelningarna men eftersom jag gör det och dethär är min blogg slänger jag ut ett klipp ändå. Jag lovar att om ni bara tillåter er se charmen i all enkelhet och försöker fatta humorn så kommer ni också förstå er på det roliga! Om inte, synd för er. Ni missar verkligen nåt! Man måste bara förstå grejen - tråkhumor är som bäst när den är som sämst

Hursomhelst fick jag precis noll sidor avklarade idag på biologin som jag verkligen behövde ta tag i.. Har bara inte blivit någon tid över. Först efter skolan var det en snabb fika med Therese innan jag åkte in till stan för att skriva på lite jobbpapper, efter det direkt till träningen. Slutade klockan sex och då var det bara hem och käka middag, leka lite med lillebror som jag inte träffat på nästan två veckor (galet vad han växer!), städa rent lite i rummet innan uppackningen av ikeakassarna tog alldeles för lång tid av min kväll, som vanligt... Samma gamla irritation som alltid kommer upp till ytan vid flytten ledde till en kvällspromenad med Sandra för att få lite frisk luft och ja, nu sitter jag här och kladdar i bloggen om ingenting helt utan egentlig anledning.

Eller nej fresten, det var ju det. Jusste, Jag rotade runt bland massa gamla block idag när jag städade och fastnade som vanligt i alla gamla dagböcker - tack till mig själv för att jag alltid varit så duktig på att skriva dagbok! Hittade detta underbara inlägg från Sommarlovet i 7an, från en natt som jag och min fina Sandra Englund spenderade tillsammans. Kan inte sluta skratta åt den, så pinsamt klockren. Jag kanske skämmer ut mig nu, men skit samma för jag kan inte låta bli, här kommer det: en av mina absolut första fyllor någonssin:

Hittade massa annat kul också som jag kan slänga in här någon dag i veckan kanske, just nu hinner jag dock inte för ska faktiskt vara duktig och kolla igenom lite biologi innan jag somnar iallafall. Det var ju skärpning som gällde nu, lovade mig själv att börja fokusera på riktigt nu efter lovet. Har ju gått sådär halvt än så länge men nu jävlar, nu kör vi!

Hört låten miljarder gånger men av någon anledning aldrig riktigt lagt fokus vid texten. Nu gjorde jag det.

Tack underbara Therese för att du visade mig den, du hade rätt - det kändes bra :) Jag älskar dig, massor!

Jag jobbade inte så länge ikväll och det var inte så körigt heller, faktiskt väldigt lungt för att vara söndagkväll, så jag vet inte hur exakt jag lyckas flamsa till det så i mitt huvud men ikväll lyckades jag verkligen. Flera gånger tillochmed men jag slänger ut den värsta här för jag tror bannemej att det var det största vimsfailet jag gjort sen jag började där för snart två år sen.

Tre personer sitter vid ett av mina bord med varsin dryck framför sig. Jag får för mig att de väntar på mat och springer och kollar om deras mat är klar, vilket den inte är. Jag kollar hur länge de fått vänta och det står att de suttit i över en timme. Skäller ut köket efter noter och drar in chefen i hela diskussionen också varpå hon går till bordet för att förklara för gästerna att deras mat blivit bortglömd av köket. En halv minut senare kommer hon tillbaka, suckar, tittar på mig och säger:

"De har redan ätit, du hämtade deras tallrikar för 10 minuter sen och jag ska hälsa att de är redo att beställa desserten nu..."

Fan, vad man känner sig duktig ibland. Tur att man har så jäkla härliga arbetskamrater iallafall som bara skrattar åt hela grejen, lite jobbigt bara att man själv står som ofrivillig underhållare..

Varför satte man inte bara på en film och poppade lite popcorn? Eller sket i allt och släppte taget direkt istället? Funkar det inte så funkar det inte och att insé det från början hade kunnat spara både tid, enegi och värdighet.

Nu vet jag inte vad jag vill komma fram till men vänder mig ändå till alla nu med ett enda litet tips för ett kanske lite lättare liv: om någonting kräver energi från dig, fråga dig alltid om det är värt den energi som du kan tänkas behöva ge. Och om du når dit du ville nå från början, kommer det du sedan får tillbaka vara värt det du lade ner?

Jag vet att det kan vara svårt att släppa taget, men ibland kan det faktiskt vara svårare att hålla kvar.