Kommer nu ännu en gång tillbaka med lite citat plockade från min kära Winnerbäcks texter, jag vet att jag tjatar ut honom på ett patetiskt sätt men han har en förmåga att i viss lägen sätta ord på allt jag känner.



 "Det måste komma nåt bra ur allt,
Det måste växa nånting under alla listor,
alla bingon, alla tävlingar och alla steg tillbaka."
                               Lars. Winnerbäck - Timglas

(( För er som vill höra hela låten så slänger jag in den med,
enormt fin är den faktiskt! Speciellt då han sjunger till mig!))

Jag vill nog bara få sagt att det känns som att efter allt som varit, så känns det som att jag kanske lyckats rensa ut och är redo för en ny början. En början till någonting som kanske till och med kan bli riktigt bra. För som det står: "Det måste komma nåt bra ur allt." "Ur alla steg tillbaka". Kanske kommer nånting bra nu. Har under de senaste dagarna faktiskt kännt mig glad, vilket jag aldrig tidigare riktigt prisat så mycket som jag gör nu. Dendär känslan av att allt flyter på. Det känns som att den är redo att ta över igen. Och allt tack vare er som funnits och fortfarande finns för mig. Vet inte vad jag varit utan er. Ni betyder galet mycket för mig. Vill tillägna er en låttext med, för allt ni gjort, utan att kanske ens veta om det. Ni har gett mig orken att känna lust till livet igen. Det låter meningslöst, nästan töntigt, men det är sant.

"ni reste mig upp
och jag lämnar en börda därhän
i en främmande stad
nånting har sin början, men jag vet inte vad

kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst
är ni alltid mitt hopp och min helande tröst" 

                                 Lars Winnerbäck - min helande tröst

Idag såg jag för första gången det nya programmet "Välkommen åter" som börjat på 4an och jag är helt såld! All min humor samlad i ett och samma program! Så stört galet fucking bäst!!!!!! (litet minus för reklamen i början men stå ut igenom den, tro mig det är värt det!! )

Det har varit alldeles för mycket plugg nu senaste dagarna så därför bloggen rullat på lite segt. Fick iallafall kemiprovet avklarat idag så det var skönt! I övrigt har det varit en väldigt bra dag och jag vet inte varför men jag känner mig bara så glad! Känns som skrattfaktorn i skolan har legat på plussidan idag mer än normalt. Måste bara nämna dagens två klockrenaste!

1. Våran helt galet underbart knäppa fysiklärare Gunnar! Inte för att man gör mycket mer än skrattar under hans lektioner men idag var han nästan på vippen till värre än normalt, eller så var det för vi haft prov innan som vi var extra lättroade, vet inte. Iallafall han står och presenterar ett ämne som fungerar som laxeringsmedel och säger att "det kan vara en liten obehaglig känsla", då får han motfrågan: "Vadå har du provat detdär?" Och utbrister glatt och på helt fullaste allvar: "Nej gud nej! inte jag inte! Jag har snarare problemet fast tvärtom, för mig kommer det för bra!"

2. Svenska som sista lektion och alla är ganska trötta, klassen har fått i uppgift att chansa på vad nåt konstigt ord betyder men ingen räcker upp handen. Läraren säger :" Men kom igen nu, chansa bara, det är inget ni kommer få betyg för." och Max kontrar snabbt: "Ja men då är det ju ingen mening att anstränga sig". En klockren poäng har han ju!

Av någon anledning känns allt så lättare när man har fått skriva av sig lite. Det blir lixom som att man lägger över alla känslor på någon annan på nåt sätt. Samtidigt vet jag att det inte är så bra att öppna upp som jag gjort, men just nu orkar jag faktiskt inte bry mig om det riktigt.

När fan blev jag så jävla svag? Jag som brukade vara stark.. Nu bränner tankarna och bilden av dig och henne kväver mig. När fan började jag tycka synd om mig själv hela tiden? Jag vill dra mig upp ur denhär skiten, ur detta mörka sökande efter trygghet. Men orken fins inte ännu. Så jag går kvar, i ett virrvarr av mörker och små desperata försök att ta mig ur allting. Ändå slutar det ändå alltid i tårar och självömkan. När fan blev jag så patetiskt självömkande? Så pass att inte ens jag själv kan undvika det. Bara hela denhär texten är ett bevis. Vet inte ens varför jag skriver. Vill bara få ur mig allt, kanske i ännu ett desperat försök att blir av med det. Patetiskt.  Men nu när jag ändå skriver kan jag passa på att få ur mig ett tack, till er människor som finns där, och framförallt tack till min underbara lillasyster, tack för att jag fick sova hos dig inatt.

Jag som hade tänkt åka hem och dö på soffan efter skolan idag och så ringer jobbet på förstärkning i så pass tid att jag precis hinner springa hem, lämna träningskläderna och sen rusa tillbaka till tåget igen! Somnade på tåget av utmattning och det var ren tur att jag vaknade upp när tåget lämnade stockholms södra och sen lyckades hålla mig vaken tillräckligt länge för att komma av vid centralen. Riktigt otaggad på jobb var jag men sen när jag väl kom dit till jensens böfhus, mötte Johanna och alla andra mysiga människor, så kändes allt plötsligt så jävla mycket bättre! Jag insåg att jag älskar verkligen mitt jobb!
Jag älskar folket där och jag älskar hela miljön! 
       
Ville bara få det sagt nu innan jag stänger ner för kvällen och kryper i säng. Får bli ett mer intressant inlägg imorn istället för nu loggar jag ut. Godnatt & puss! <3

Som sagt är jag galen i sånadär meningslösa test på facebook och det absolut mest patetiska är att jag helt seriöst tror att de stämmer, de flesta iallafall, inte dedär överdrivet ologiska men de flesta andra. Körde hursomhelst testet idag som heter: "Varför hatar folk dig?" och svaret blev : "Du pratar konstant tills du får syrebrist eller måste dricka vatten. ".

Haha av någon anledning kändes den ganska klockren. Det är typ vanligaste anledningen till att människor har svårt för mig. Förstår dock inte riktigt hur man kan störa sig på någon för att personen i fråga är glad och pratig. Ellr jo det kankse jag kan, eller jag vet inte. Menmen, hursomhelst- människor är olika, och tur är väl det :) Nu ska jag nog stänga ner för ikväll. Puss!

så, som sagt har jag haft biologi att plugga på så suttit inne hela dagen. Dock inte gjort ett dugg biologi.. Blir ju alltid så att man gör all annan onödigt skit just för att slippa plugga. Nu har jag tillexempelt fixat mitt löshår jag köpte i förra veckan, sytt på clips och så. Jag vet det är grymt fjortisigt och ytligt med löshår och jag har nog tillochmed varit emot det tidigare men nu kände jag verkligen för att skaffa det. Är ju så trött på mitt korta hår som aldrig växer (och som frisören dessutom kapade av nästan helt och hållet sist jag klippte mig) så nu tänkte jag faktiskt fuska till mig lite längre hår. Är väldigt usel på att sy men det håller så länge det håller.
Kändes kul med en förändring iallafall och känner mig faktiskt ganska nöjd med resultatet :) 
    

Jag blir så trött på lärare som lägger prov på måndagar! Skolan går man i på vardagar och helgen är till för att leva... Går ju ändå inte koncentrera sig på plugg under helgerna, har suttit konstant 4 timmar för att plugga nu, läst nästan en hel sida .. :/

Nu har jag och Sandra tagit igen oss lite efter skolveckan framför lite gamla idolavsnitt och snart är det dags att börja ta vara på den efterlängtade helgen. Måste bara lägga ut ett klipp på en av de bättre som medverkat i idol i år, så galet mäktig röst människan har. Me like! <3

Står och ser på dig nu, där du ligger och sover i lugn och ro. Två månader gammal nu, snart tre. Shit va tiden går fort.. det har hänt så mycket på sista tiden att jag nästan glömt bort att klockan tickat på.. Men så ser jag på dig, hur stor du blivit, hur du blir större och större för varje dag som går. När jag ser på dig, mitt i allt som tynger ner, så känner jag mig så stark och betydelsefull på något märkligt sätt. Jag vill se dig växa upp, jag vill alltid finnas där, vara en såndär stöttande storasyster du alltid kan komma till när du har det tungt. Jag ska hjälpa dig genom problem jag redan fått genomlida, lära dig av mina misstag, finnas där, alltid. 

   

Veckans bästa fail: På café med sandra inne i stan, precis unnat mig en chai latte, eller tja snarare kanske blivit bjuden ioförsig. Men hursomhelst ska jag göra den lite extra lyxig genom att ta socker och kanel på toppen. Kryddar på ganska ordentligt och inser sedan att jag precis förstört hela latten med grillkrydda och en alldeles för stor mängd salt... blä

"Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort som dom har tänkt
För jag vill aldrig bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än

Jag säger vad jag vill, skit samma om nån skräms
om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms
Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp
Och jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igen
för det finns nåt bra och stort i alla om och alla men"

                                                              Lars. Winnerbäck - Aldrig riktigt slut

haha jag vet att jag tjatar sönder denna underbara Winnerbäck, men det är som att hans låtar är skrivna just för att vara min drivkraft just nu. Tänkte iallafall bara säga att allt känts lite lättare idag och ja, låttexten får nog det mesta sagt, allt är på något sätt tillbaka på noll. Ett mäktigt tack till de människor som finns för mig nu, jag säger det med mer innebörd nu än någonssin tidigare: jag älskar er <3

Jag känner mig vilsen, jag kämpar för att ta mig uppåt, för att jobba mig framåt. Faktum är att det går inte en minut utan att jag påminner mig själv om att höja blicken och försöka möta det som finns framför mig. För jag vet hur patetiskt det är att gå och må dåligt över saker man inte har makt att förändra, jag vet att i sånna situationer gäller det bara att försöka acceptera det som är. Och nånstans känns det som jag lyckas, steg för steg lyckas jag faktiskt jobba mig uppåt, framåt. Och jag når en värld jag inte kännt på nästan tre år.
    Jag tar ett djupt andetag och ännu ett steg framåt, känner mig med ens starkare. Tar några steg till. Känner en känsla av hopp igen, en känsla av glädje nånstans inom mig. Men när jag ser mig om med nyfiken blick så inser jag att jag står helt ensam. Jag ser mig omkring, människor passerar men ingen står vid min sida. Känslan av vilsenhet tar över igen. 

     Jag hörde en gång att det är i sånahär lägen man ser vilka som är de äkta vännerna, det är dom som finns där när regnet piskar och kylan tränger djupare. Jag ser mig om, ser leenden och uppmaningar, folk som bryr sig, men ingen som finns där. Ingen som ger mig en chans att gråta, ingen som riktigt erbjuder en värmande famn eller stärkande ord. Jag blir arg, ledsen, besviken... Men plötsligt går det upp för mig, det självklara alla alltid pratade om. Ilskan blir till ångest, jag söker med blicken runt mig, ser mina vänner igen. Jag ser alla männsikor jag missbrukat under de senaste åren. Missbruka känns som fel ord men jag hittar inget annat som passar bättre in. Jag har lixom hållt kvar dem men inte riktigt hållt fast vid dem. Haft dem där men inte riktigt uppskatatt eller tagit vara på dem. Jag har lixom levt i mitt eget liv, min egen värld, och precis så har också de gjort. Sen har tiden bara tickat på och det är först nu jag inser det, nu när jag lyfter blicken uppåt. Det är först nu jag känner hur mycket jag saknar vissa människor och hur mycket jag faktiskt behöver dem. Jag inser hur viktigt det är med vänskap, med stöd och gemenskap. Att ha nån att dela allting med. Genomlida vardagen med. Någon som inte kan krossa alla band genom att säga "det är slut" eller "jag är inte längre kär i dig". 
Men jag ska skärpa mig nu, ska bli en bättre människa nu när allting börjar om från noll igen. Jag ska ta vara på människor och bry mig och de som bryr sig tillbaka, för vårdar man dem så är det de som finns kvar i längden. Jag vet att jag inte har varit den lojalaste men det ska bli ändring på det nu!
     Jag kräver inga godkännanden, jag kräver ingenting. Allt jag vill är att ni ska förstå hur jag känner, och nånstans vill jag nog också säga förlåt.

Blir ganska galen på alla känslor som finns i mig nu, jag önskar att jag var starkare. Då kanske det inte skulle vara lika tungt.. Och om jag varit smartare kanske inte allt skulle kännas så förvirrande :o