Så kom årets höjdpunkt ännu en gång- Skolkatalogen! SOm jag har längtat! Började nästan fundera på vartsjutton den hade tagit vägen men så idag äntligen damp den ner i brevlådan. Men det är väl satidigt bra typiskt också, att enda dagen jag verkligen planerat att plugga häcken av mig så ska den komma. Den har dröjt så pass länge nu att den borde kunnat dröja två dar till men nej, klart att det inte ska få gå helt smärtfritt. Sitter nu och försöker plugga fysik medans skolkatalogen ligger placerad på byrån i andra änden av rummet, den glor på mig, stirrar på mig.. kallar på mig....  jag måste kolla lite. bara lite... bara på några foton.. bara bläddra lite.. nejfanjuste - jag. måste. plugga. fysik..

Insåg precis att det blivit väldigt lite händelser i bloggen på sista tiden och galet mycket tankar. Inser också att det kan vara lite halvsegt att läsa och jag ber om ursäkt för det, men saken är den att det är så kaotiskt mycket plugg nu såhär innan jullovet så jag har inte så vidare mycket till liv nu under vardagarna och på helgerna är det så fullt upp så jag hinner knappt med att skriva.

Men jag ska försöka bättra mig lite framöver så inte bloggen blir så tung och deprimerande hela tiden. Haha faktiskt mår jag ju himla bra så vet inte varför det ens blir så, men hursomhelst ska jag ta tag i det och dra ner på antalet överseriösa inlägg. Eller vad tycker folket som läser? Jag har ju faktiskt märkt tidigare att läsarantalet brukar stiga ganska fint när jag skriver i samband med att jag inte mår på topp? Ni kan svara anonymt om ni känner fört, vill bara få en uppfattning för att veta om jag ska börja hålla mina tankar till mig själv istället, jag är ju som sagt lite av en drömmare så tankar och funderingar är inget jag lider brist på tyvär, haha 
Ändring ska det bli hursomhelst, från och med.. NU; kram!

Man vill ha, man vill ha, man vill ha. Spelar ingen roll hur mycket man får, man är ändå ständigt på jakt efter mer och mest av allt vill man ha sånt man vet att man inte kan få...

 Varför är det så egentligen? Varför ska det vara så jäkla svårt att bli nöjd? Se till vad man har istället för vad man önskar sig? Jag säger inte att man inte uppskattar det man har, det är bara det att man alltid vill ha mer och man ska alltid lyckas fastna för jakten på det som är utom räckhåll. Vi lever för utmaningarna och vi strävar efter mål vi är medvetna om att vi aldrig kommer nå, det är det som för oss framåt. Ibland klarar vi utmaningarna och det gör att vi växer, vi känner oss stolta, men oftast bara för en kort stund för snart har vi hittat en ny utmaning, ett nytt mål, och ännu en gång får vi samla alla krafter lägga all fokus på att lyckas.

Visst är det viktigt med mål, men jag tror att nånstans på vägen, mitt i vår ständiga strävan, kan vi ibland glömma bort allt vi faktiskt lyckas med. Någonstans på vägen kan all denna längtan efter mer få oss att gå miste om vad vi redan har. Vår kämparglöd kan förvandlas till en känsla av otillräcklighet istället för stolthet. Så tänk efter nästa gång du känner ett du inte räcker till, tänk efter och se på allt du faktiskt lyckats med istället! Tillåt dig själv att känna stoltheten

Jag har tänkt mycket idag, det blir ju lätt så när man ska fokusera på plugget.. Jag kom att tänka en del på dendär sommaren för två år sen, nu efter det att jag kollade igenom Sandras dator på massa gamla bilder tidigare idag. På hur jag saknade den, hur allt var så jävla bra då. På hur jag skulle kunna ge vad som helst, göra allt som stod i min makt för att komma tillbaka dit igen. Men så började jag tänka lite till och insåg att det trots allt kanske inte är så dumt nu. Kanske vill jag inte tillbaka. Det är en fin vinter i år och jag lever trots allt ganska gott för stunden, med fullt av människor som betyder så grovt förbannat mycket för mig att jag inte vet vad jag skulle vara utan dom. Folk som jag kommit närmre under de senaste åren och som kommit att betyda obeskrivligt mycket i takt med att saker hänt och tiden tickat på. Tänkte till och kom fram till att kanske lever jag ganska gott nu trots allt. Med tanke på att jag för ungefär fyra månader sen var obehagligt nära att ge upp hoppet helt. När hela mitt liv lixom rycktes ur händerna på mig och jag tappade all vilja till att ens försöka bygga upp ett nytt, saknade tron på att jag någonsin skulle lyckas med det ens om jag försökte.

När jag tänker efter nu så inser jag att jag kanske lyckats med nånting. Lyckats hitta en väg igen. Lyckats lyfta blicken en aning. Jag har faktiskt inte sett på det så innan, inte så klart. Kanske har jag efter många steg framåt kommit någon vart, hittat någonting. En stig som leder mig framåt. Och kanske har allting som en gång förstörde mig istället blivit till nån form av erfarenhet. En styrka som kan hjälpa mig i framtiden. För det var som att jag blev väldigt medveten om det idag, att det finns en framtid för mig precis lika mycket som för alla andra

Äntligen har Sandra landat hemma igen! Jag har saknat henne så massor och nu känns allt lite sådär bättre igen. Sovit bra inatt dessutom med min andra hälft tätt intill :)


Hittade dessa fina bilder från förra sommaren på hennes dator precis och de fick mig nästan att börja sakna allt! Jag vill ha sommar igen!  Jag vill vara brun och fräsh igen! Och jag minns dom tiderna, tiderna som var då, när allt kändes så mycket mer okomplicerat. Fast kanske också mer händelselöst?  Nej hursomhelst, - Sandra dödar mig om hon ser att jag la ut domhär så nu signar jag ut fort som satan innan hon ser! Men återkommer senare! puss!