När vi träffades för första gången visste jag vem du var, jag visste hur dom såg dig och jag kunde faktiskt se det själv också. Därav ville jag inte ha med dig att göra och förmodligen var det just därför jag blev intressant, för att i mina ögon var du inte det. Du gav dina krafter för att motbevisa mina tankar och du kämpade för att visa en helt annan sida av dig och på något vänster lyckades den sidan fånga min uppmärksamhet. Du bar på någonting jag inte räknat med, en sida som fängslade mig på nåt nyfiket sätt. Du var på något sätt så mycket mer.

Men jag visste nog innerst inne att bilden inte skulle hålla, nånstans i grund och botten är man ju alltid den som man var från början. Jag var nog inte oförberedd så därför kan jag inte heller klandra dig. Du är sån, jag visste det och det var nog inte så att jag blundade för det jag bara valde att fokusera på det faktum att det kändes som att jag nådde dig på något sätt, berörde och blev berörd på nån annan nivå än den andra förstod. Jag vet jag fick varningar och kanske önskar jag idag att jag hade lyssnat på dem från början, fast åandrasidan inte. För nånstans nu, även om det gick som det gick så är jag väldigt glad för de fina stunder vi faktiskt fick. Vi är olika, vi visste att vi gick balansgång och vi visste att det var med sneda steg redan från början, men även om vi slog i backen nu så får vi inte glömma det faktum att vi hade jävligt kul när vi faktiskt höll oss uppe :)

Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till, kanske att det börjar om nu. Vi tog oss hit men inte längre, nu utgår vi härifrån och så bär det dit det bär. Vill nog egentligen bara tacka för en fin tid med många fina minnen som stannat kvar också nu i efterhand, önska dig lycka till på resan. Hoppas att du får tag på de kickar du vill komma åt och att du inte vaknar upp en dag och funderar över varför du ligger där du ligger. Jag hoppas du blir sedd på riktigt och inte bara för ditt skal, du har så mycket mer än det.

Så, ja nu fick jag nog sagt det jag ville. No hard feelings, det är såhär det blir ibland, det går lite snett. Men nu utgår vi från nuet, vi är olika som personer och nu kan vi gå våra egna vägar, spela korten på våra egna sätt. Jag tror, även fast jag inte nekar att det gör lite ont, faktiskt att det blir bättre såhär. Nu har vi varsit, en varsin början på noll :)

Faktiskt, jag hatar att jag visar mig svag genom att skriva här men jag kan inte låta bli för jag måste få allt ur mig, måste få ner det för att bli av med det. Jag är sån, skrivandet är min närmaste vän i sånahär situationer för jag kan hålla mig stark på ett annat sätt om jag skriver av svagheten här innan den nöter sig fast. 

Tack till skrivandet och tack till musiken, den som dövar och som lyckas hålla mig i balans. Som lyckas sätta svar på de flesta frågor. Ja för det är faktiskt bara en fråga jag verkligen inte kan hitta ett svar på just nu när jag ligger här i sängen och funderar. En sak jag verkligen inte kan förstå efter alla förbannade jävla gånger som jag rakt ut frågade dig om det skulle vara värt det. - Hur fan kunde jag vara så dum att tro dig varje gång du sa nej?