Faktiskt, jag hatar att jag visar mig svag genom att skriva här men jag kan inte låta bli för jag måste få allt ur mig, måste få ner det för att bli av med det. Jag är sån, skrivandet är min närmaste vän i sånahär situationer för jag kan hålla mig stark på ett annat sätt om jag skriver av svagheten här innan den nöter sig fast. 

Tack till skrivandet och tack till musiken, den som dövar och som lyckas hålla mig i balans. Som lyckas sätta svar på de flesta frågor. Ja för det är faktiskt bara en fråga jag verkligen inte kan hitta ett svar på just nu när jag ligger här i sängen och funderar. En sak jag verkligen inte kan förstå efter alla förbannade jävla gånger som jag rakt ut frågade dig om det skulle vara värt det. - Hur fan kunde jag vara så dum att tro dig varje gång du sa nej?