Ska skriva några korta rader innan jag ännu en gång ska försöka ta tag i mitt liv, bara för att förklara lite av min enorma kärlek till den vackra varelse som syns på bilden ovanför (och då menar jag lillemannen till vänster ;)

Jag kommer hem, har precis varit och övningskört med mor och precis som det känns som allt annat också gjort idag så gick det lite sådär halvt åt skogen. Vet inte varför men idag var bara en såndär uppochnerdag, en såndär dag när ingenting känns riktigt hundra. Med ångest för matten och med nån annan tom känsla i bröstet som jag inte riktigt kan placera eller hitta anledning till går jag upp för dörren till yttertrappen och precis som förutspått krånglar nyckeln också, fan va man älskar livet ibland...

Det är bara det att två sekunder senare gör jag faktiskt det. När du kommer där springande mot mig och ler med armarna utsträckta som en liten solstråle så kan jag inte annat än dras med. Jag vet inte hur du gör men på något sätt lyckas din glädje alltid smitta av sig, hur skrutt jag än känner mig så räcker det med ett skratt från dig för att jag ska vakna till liv igen och jag ville bara säga nu att jag älskar dig, älskar hur du får mig att gång på gång på gång inse vad som faktiskt betyder nånting. Ditt klingande skratt åt ingenting alls får mig alltid att inse att jag inte kan gå och fastna i sånt som får mig att vilja åka bort till nånting annat någon annan stans, när jag har så mycket som gör mig glad här.

Det är tyvär så det funkar, man är alltid onöjd med nåt och det finns alltid något som man kan förbättra. Men allt handlar egentligen bara om att man måste kunna se till det man faktiskt har här och nu istället för allt annat man skulle vilja ha. Man måste hitta glädjen där man redan har den, det är först då som man kan ta vara på den