10 år, det borde räcka som bevis för att det inte fungerar. Vi har försökt och ja, du har rätt, det har funkat - ibland. Men hur kommer det sig att vi alltid hamnar här tillslut iallafall, och hur kommer det sig att det varje jävla gång gör så förbannat galet ont? Jo, för att i grund och botten så älskar jag dig. Inte för att jag ska utan för att jag gör det. Men det funkar inte. Du sa någon gång att om nåt kräver mer energi än det ger tillbaka så är det inte värt det, så känns det nu. Det ska inte vara såhär, man ska inte behöva bita ihop och lägga alla krafter för att klara av att hålla samman en familj. Inte gång på gång på gång på gång. Men det är så nu, det ligger hela tiden under ytan. Alla ord som går emot varandra, alla olika värderingar, allting som inte går ihop- all skit som förstör oss. Vi kämpar med att trycka ner det om och om igen i nya försök att få det att sjunka men, det går inte. Efter snart 10 år måste vi väl ändå inse att det är lika jävla omöjligt som att försöka dränka en uppblåst badboll, det funkar inte i längden. Det gör så ont varje gång, och jag är så jävla trött på dethär. Jag älskar dig, det gör jag. Men det funkar inte. Förlåt men jag vet inte vad jag ska göra med allt längre. Känner mig så svag, skulle bara vilja ha någon som förstod. Mest av allt att du förstod. Men jag kan inte få fram mer än allt jag redan sagt och det räcker tydligen inte. Jag klandrar dig inte för att du inte förstår, av någon anledning når jag aldrig fram när jag försöker sätta allt i meningar. Kanske har det satt sig så djupt, kanske är det så ingrott i mig att jag inte hittar ord för allt längre. Hursomhelst, ord eller inte- jag orkar inte mer. Inte en sekund till av dethär. Så många gånger jag velat åka bort från dethär, men aldrig såhär mycket. Jag orkar inte ens förklara för dig längre, orkar inte ta dina ord tillbaka. Jag vill prata med dig någon gång, men inte nu. Någon gång när vi kanske kan förstå varandra bättre.