Nu töntar jag mig igen med min gamla överarbetade Winnerbäck men... Ja det finns ju lixom alltid en gräns för hur mycket man kan tjata ut någonting innan det bara blir patetiskt och tja, eftersom jag känner att jag för länge länge sedan passerade den gränsen så gör det tekniskt sett ingen skada längre. Han är ju trots allt bäst..

Okej jag är patetisk och jag vet om det, men jag tänker inte göra nåt för att få ändring på det för det finns faktiskt inget bättre sällskap än Lasse själv när man går hem från tåget lite sådär halvsent på kvällen, i den svaga gatubelysningen och ser löven falla mot marken. Hittade dethär klippet också precis nyss på en av hans finaste låtar, från en livespelning i Oslo 2008. Jag lyssnar, blundar, tänker att jag står där i publiken. - Hejhej gåshud.