Det är nästan komiskt. Eller DET är inte komiskt, det är snarare JAG som är komisk. Hur många gånger ska jag starta igång storstädningar i ett försök att skaffa ordning på mig själv innan jag inser att det inte funkar så? Alltid samma gamla uttjatade visa- "Nu ska jag röja, på riktigt nu!" -> Ut med ALLA kläder i en megabaltahög på golvet. Panik, ångest- "oj, har jag såhär mycket kläder?, aja toppen att jag rensar ut lite nu då".

Jag prövar lite kläder som jag inte ens kommer ihåg att jag hade bara för att inse att de inte passar alls. Försöker sy om lite kläder vilket bara resulterar i en stor hög sönderklippta tyger som är insydda huller om buller i sig själva och som därför åker rakt ner i papperskorgen när jag tillslut tröttnar och kan konstatera att jag aldrig i mitt liv kommer bli någon förstaklassig hemmafru. När jag äntligen lyckats plocka upp det mesta tygspillet så ser jag på alla kläder och det är där nån gång som orken alltid försvinner, där ungefär när jag precis ska börja ta tag i allt som ligger slängt som jag inser att "nä, nu var dethär inge kul längre". Det har gått nästan 2 timmar och de enda tröjorna jag lyckats avlägsna från jumbohögen på golvet är de 5-6 styckna som jag lyckades förstöra och som därför hamnat i soptunnan. Jag har inte ens hunnit börja städa men trots det har jag tröttnat..

Ja jag känner helt plötsligt ingen som helts lust alls så jag tar alla kläder och med våld trycker jag ner allt i lådorna, ännu mer huller om buller än innan jag satte igång. Tre timmar bortslösade på ingenting vettigt alls och trots att det alltid, och då menar jag ALLTID slutar på samma sätt så fortsätter jag om och om igen med mina försök att få till någon form av ordning. Jag vägrar lixom inse att jag har för lite självdiciplin för såntdär..