Så. Jag tar tre djupa andetag och nånstans känner jag hur ett nytt hopp har tänds och en ny ork börjat bygga på sig själv. Jag ler. Jag har varit borta ett tag, hållt mig undan så gott jag orkat för att försöka ta tag i mig själv och min omvärld, försökt hitta en trygghet och i panik kämpat för att hålla lågan vid liv. Det har stormat överallt nu, vindar har slitit och slagit för att släcka elden och igår lät jag den slockna. Jag lät den brinna ut för jag insåg att när man sitter i mörkret med en liten ljusstump kvar utan varken veke eller stearin så är det att kämpa förjäves att hålla lågan vid liv. Ja när orken tagit slut och det inte finns nånting att hänga kvar elden vid så finns det egentligen bara en sak att göra för att hitta vägen mot en ljusare framtid- rensa ut och börja om. Det gäller att våga ge upp greppet om envisheten och låta lågan brinna ut för att istället kunna tända ett nytt ljus för nya tider.  

Som sara sa: Vi är starkare än många och allt som varit nu och brytit ner oss har samtidigt gjort oss ännu starkare. Jag känner det, kännder den- styrkan. Den tar form nu. Vi finns för varandra och nu kan vi börja blicka utåt igen