Ge mig en famn ett försvinna bort i och ögon att drunkna i.

Ge mig en hand att hålla genom vardagens svammel.

Det är viktigt att vara själv, jag vet att dom säger så. Man ska stå på egna ben och man ska lära känna sig själv framför någon annan. Man ska lära sig att stå stadigt trots att man står ensam. Men ibland kan det faktiskt bli ganska tröttsamt att stå på enga ben, ibland suktar tanken på att istället ligga nära någon, lyssna på hjärtslagen och försvinna bort i närheten. Tanken på att bli sedd, på att få känna sig utvald. Jag vet att man är stark när man är själv, men om man är gjord för att vara själv så varför i helsike har man mellanrum mellan fingrarna?