när man redan, av ren erfarenhet, har svårt att lita på folk. Svårt att låta någon komma nära. När spärren hela tiden finns där och hindrar minsta lilla antydan till känsla och när blickarna utåt bara leder en djupare in i sig själv. När man håller sig till mönstret bara för att man hellre står still än faller, då är man också så patetiskt överdrivet sårbar vid de få tillfällen man faktiskt låter sig tro att någonting är annorlunda