Visst ja hon gjorde fel,  hon gjorde fel och hon skulle ta varje chans till att göra det ogjort men saken är den att gjort är gjort. Tiden har passerat och så har också det ögonblicket av tanklöshet. Allt som finns kvar nu är samvetet som kväver och en önskan om att på avstånd kunna bli accepterad så till den grad att vi kan umgås med de människorna som stått runt om men blandats in ändå, människor som själva dragit den dömande handen eller som bara ryckts med av någon annan.

Som sagt - det finns inga krav till förlåtelse, det finns inte ens en önskan om att någon ska försöka förstå vad som egentligen hände, nej för som sagt finns det alltid två sidor av ett mynt. Det enda som finns nu är önskan om att du ska kunna se bort från det förflutna, du behöver inte ens acceptera det utan försök bara lyfta blicken och inse att det var du som vann. Försök att utgå därifrån och låt det i sig bli som en seger för nånstans är det ju det allt handlar om- övertaget. Du har det, okej. 

Kan du nu bara vara så snäll att iallafall försöka lyfta blicken 2 millimeter och se till det verkliga livet? Shit happens, det är så det är. Du kan hata oss för det, det klandrar vi dig inte för men jag vill att du iallafall försöker att på nåt sätt göra dethär till en uthärdlig situation, att du låter oss få sitta på samma filt som våra vänner även om de sitter 4 meter ifrån dig. Jag vill att du slutar att så brutalt och så öppet hysa hat mot de människor som tar sig friheten att prata med oss. Dethär är ingen krigarfilm från 90talet där man delas in i två lag och alla måste väja sida, förstå att vissa är inte ens inblandade, tekniskt sätt är det jävligt få och jag vet knappt ens varför jag själv sitter och dras in i allt såhär. Antar att det är just för det faktum att jag står upp för min bästa vän även när hon tabbar sig. Jag står inte bakom och jag stod inte bakom nånting då heller men jag står upp för henne för om du tog dig friheten att lyssna skulle du förstå att du inte är den enda som slog i marken av dethär. Men jag sitter här nu, inblandad i virrvarret, och jag kräver inte att du ska lyssna. Allt jag säger är att vi går inte på dagis längre och det måste finnas ett sätt för oss att leva som de mogna människor vi tror oss vara.

All respekt till dig, tro mig jag vet och förstår mer än nån annan vad du går igenom och det är därför jag gömmer mig i skuggan nu. All respekt till dig för det som var- det var snett åt skogen. Men nu, nu känns det som denhär grejen bara faller dig ur händerna och det på ett förbaskat osnyggt sätt. Jag hade inte brytt mig såhär mycket om det inte var så att vi nånstans måste om dethär ska fungera i framtiden men nu är det så och jag vill också kunna umgås med människor som står mig nära om hjärtat trots att de också på nåt sätt hamnar vid dig. Jag vill att du försöker samla hatet och försöker låsa in det i nån liten låda som du gömmer i ena storstån. Hatet kan och kommer att finnas där det fattar jag med men för att göra dethär till en så enkel situation som möjligt för alla vill jag att du fattar att du med lite ansträngning kan springa fram genom sommarnatten trots att foten är tyngre än vanligt. Sommaren är här så lägg fokus på det istället, på värmen solen och stigarna som leder framåt.

Fan nu blev dethär ett förbannat långt inlägg och allt i mig säger att jag borde skrota dethär och bara låta det vara som det är men nej jag tänker fan inte för nu har jag sagt precis allt jag vill ha sagt och jag tror dethär är ända sättet att få dig att lyssna eftersom vi är rådda till grunden att inte prata med dig och ett personligt brev hade du lättare kunnat ignorera vilket jag vet att du förmodligen vill göra bara för enkelhetens skull. Fett fittigt av mig att lägga ut såhär och jag är galet emot det normalt men nu blev det såhär och tekniskt sett är det min blogg och därmed jag själv som lägger gränserna. Jag lindrar mig med att jag knappt har några läsare ändå och att jag står för precis allt jag skriver här och nu.

Tänkte dock faktiskt börja runda av nu efter vad som känns som en halv bok men eftersom jag shabblat bort allt så mycket i så stora meningar vill jag bara kort sammanfatta det viktigaste jag känner att jag vill ha sagt igen:

- Till dig: det var fel, men snälla visa dig stark och var inte sämre själv nu när bollen ligger hos dig.

- Till Therese: jag älskar dig enormt. Du är som en syster för mig och det är nog mer än bevisat nu efter allt dethär. Är du dålig så är jag dålig. Vi är en & saken är den att jag är alltid beredd att vara dålig om det är för dig.

- Till båda: Förlåt att jag gör såhär och skriver här, det är bara sån jag är. Jag skriver för att få ut vad jag känner och nu fick jag det därför postar jag dethär nu. Japp, precis nu gör jag det. 1 2 3 Klick