Jag är så jäkla töntig så jag skäms, borde egentligen hålla tyst men jag kan inte... Här sitter jag för åttahundranittiosjuttielfte gången och bara lyssnar, lyssnar till alla låtar, pusslar ihop alla ord och känner hur allting bara vrider sig inom mig. Jag måste igen, med samma styrka i varje litet ord som alltid, få säga att jag älskar Lars Winnerbäck. Jag älskar honom så in i helvete.

Jag sitter  nu och tårarna bara rinner. Jag vet inte ens varför. Nä jag vet inte varför ändå kan jag inte stå emot. Han förstår mig, han förstår mig bättre än någon annan. Han förstår mig bättre än jag förstår mig själv. Hans texter, hans ord. Dom målar mitt liv, mina tankar mina känslor. Tankar och känslor jag inte ens visste jag hade. Nej fan. Känslokaos nu. Han är gudomlig, i ordets största innebörd! Nä men och jag som skulle plugga, varför blir det alltid såhär?