Jag minns förra våren när jag, Sandra & Sillen skulle åka hem från Värmland. Hela vägen hade vi klarat oss bra, allt hade gått över förväntan med tanke på vår ibland bristande kontroll på läget. Men så i slutet kommer ju lite själva huvudsaken med tågresan, själva målet.. Ja, vi missade helt enkelt att gå av och våra snälla föräldrar fick åka långvägar runt Stockholm för att få tag på oss.

Jag känner mig så enormt duktig när jag, i år igen och på egen hand denhär gången, lyckas med exakt samma sak. Skulle byta tåg i Södertälje syd men nej, så blev det ju faktiskt inte eftersom jag helt uppslukad av min musik lyckade glömma bort att resa mig när tåget stannade. Jag blir så trött på mig själv men ändå kan jag inte annat än skratta för det är ju så typiskt mig, så förbannat irriterande komiskt typiskt!

Ja en annan hade nog fått ont i magen i en såndär situation, när man sitter på ett tåg som flyger fram genom Sverige utan att man har någon aning om vart det är påväg och ännu mindre en möjlighet att komma av. Men nej, den bittra sanningen är faktiskt att jag är för van helt enkelt.. Jag har, efter ett stort antal tankspridda missar, lixom lyckats vänja mig så pass mycket att jag inte orkar bli orolig. På nåt vänster löser det sig alltid och så gjorde det ju även denna gång :)

Tåget stannade i Katrineholm och väl där lyckades jag ragga upp ett tåg som faktiskt gick direkt till Norrköping bara nån halvtimme senare. Jag är evigt tacksam för att turen oftast är på min sida och lyckas hjälpa mig ur sånadär halvkniviga situationer!

Nu har vi varit på teater och kollat eftersom Janne var med och uppträdde tillsammans med flera kända ansikten. Himla mysigt faktiskt! Sånnadär små tillställningar som saknas i stan och som får mig att bara vilja lämna allting och fortsätta mitt liv i nån småstad på landet istället.

Nej nu ska vi bädda ner oss framför Lars Winnerbäcks film "Solen i ögonen". Ciao Bella!