Så var första filmen sedd! Eller tja... sedd och sedd vettesjutton fresten. Filippa kom över så hon fick faktiskt äran att välja film och hon valde såklart en av de få kärleksfilmer jag lyckades få med i köpet, köpte den faktiskt mest för mammas skull i hopp om att det kanske skulle ge mig ett litet bidrag. Namnet var väl det enda som gav mig lite hopp om att den skulle vara annorlunda men den var ganska snarlik alla andra romantiska kärleksdravvelfilmer, förutsägbar och en aning överdriven.. Eller förutsägbar vet jag ju fresten inte eftersom vi bara kollade en dryg halvtimme innan vi stängde ner, men överdriven var den och inte lite heller..

Säkert en mysig film om man tycker om denhär typen av film men själv är jag just nu ganska trött på att sitta och glo på såndär kärlek som bara är så perfekt på film så man blir illamående på det. Vart finns allt såntdär i verkligheten? Detdär rusande pirret och starka begäret, alla känslor som övertygar om att det är kärlek det handlar om? Ja, vart finns övertygelsen? Hur ska man egentligen kunna veta vad man känner om man hela tiden ska behöva sitta och analysera? Känner man ens nåt då? Finns det övertygelse i kärlek eller är allt bara en bild man själv målar upp av ren rastlöshet och i behovet av att känna sig uppskattad? Nä, nu är jag så trött på allt tänk så nu lägger jag faktiskt kärleken på hyllan ett tag