Livet är verkligen en bergochdalbana. Ena sekunden kan man gå och le åt allt och ingenting, känna sig glad utan att man ens själv vet riktigt varför, och i nästa sekund kan allting bara slå om till ett virrvarr av känslokaos och tomhet. Allt är en balansgång och ju gladare man känner sig desto större risk löper man att tappa balansen och desto ondare gör det om man skulle råka falla. Ibland ligger känslorna så kant i kant med varandra att man inte riktigt kan avgöra om man går omkring och är ledsen eller glad men samtidigt vet man att det måste vara antingen det ena eller det andra för hela tiden känner man hur det lixom trycker i bröstet av så mycket olika känslor man inte kan placera.