Känns som att det var igår jag satt på gräsmattan med Therese, med varsit glas saft och två stora lådor jordgubbar, och jublade åt att 'nu jävlar, nu jävlar väntar 11 veckors fucking jävla ledighet!'..

happ, aa.. och nu sitter jag här, 11 veckor har gått och vardagen känns så sjukt galet avlägsen trots att den är så nära nu, friheten har lixom gnagit sig fast. Det läskiga är bara att om jag snabbt tänker tillbaka minns jag knappt nånting av vad jag sysslat med denhär sista sommaren innan studenten, fast om jag rotar lite i minnet inser jag tvärtom att det varit en ovanligt händelserik sommar.

Har varit i Turkiet med familjen, på Peace and Love, Ändrat relationsstatus, levt loss i Alanya med tjejerna, fyllt 18, planerat och firat, haft första krogupplevelsen, gått upp till servitris på resturangen, jobbat. Ja, en hel jävla del har faktiskt hänt när jag tänker efter. Men som sagt, nu knackar skolstarten på dörren och det är dags att gå in i rutiner igen. In i mönstret med skola, plugg och jobb ständigt varvat om varandra.



Fast, nä. Det känns faktiskt inte så illa, det känns faktiskt helt okej. Känns på något konstigt jävligt ovant sätt som att jag är lite smått på G. Det är ju trots allt bara ett år kvar nu och vardagen är inte så illa om man inte väljer att göra den illa själv. Nä faktiskt, precis som allt annat blir den vad man gör det till så ja nu tackar jag för ett riktigt jävla toppenlov och så laddar jag upp inför ett sista år i korridorer bland vänner. Ja för hur tungt det än kan bli emellanåt så går vi genom skiten tillsammans, och aa, fan va kul vi ska ha! :)