När verkligheten känns avlägsen. När man helt rättsomdetär bara stannar upp och inser att man på något sätt lyckats tappa greppet om alltihop steg för steg utan att man riktigt förstått det, när det plötsligt känns som att man för första gången kan se allt klart men ändå inte ser nåt alls när man tittar. När paniken växer och man vill springa bort men kroppen inte vill sammarbeta. Då blir lusten till likgiltlighet och tankarna till frågor. Vart är jag? Hur kom jag hit? Hur kommer jag härifrån?