Känns ibland som att jag bara vandrar från klassrum till klassrum för att sen kunna sitta och kladda vidare i min egen lilla värld med musik i öronen. Ibland vet jag knappt vilken lektion det är jag sitter på för att jag är så försjunken i mitt eget. Börjar inse hur mycket jag saknar målandet nu, blir lixom aldrig tid för det längre. Inte på fritiden. Nej det är i skolan jag kan låta mig sitta i lugn och ro och bara låta pennan leka på pappret igen.

Lådan står på golvet med alla ritgrejer i och jag bara längtar till det tillfälle då jag tar mig tid att öppna den för jag vet hur bra det får mig att må men jag tar aldrig steget dit. Det känns inte som jag har tid, det känns som att tiden bara försvinner utan att jag hinner med att förstå vart. Önskar ibland att jag kunde pausa tiden för att lättare kunna ta vara på den. Ja för jag är så trött på denhär ständiga stressen nu, strävan mot tiden. Man ska ta vara på tiden, det är så man säger. Men det är svårt att ta vara på nånting som bara vill springa ifrån en.