Jättefin filmkväll med Therese och Grek ikväll iallafall, såg "Den bästa sommaren" och sällskapet och de klockrena kommentarerna i filmen fick mig att nästan känna mig glad trots allt. Betydde enormt. De flesta som känner mig vet att jag är enormt känsloöppen i det mesta men när det kommer till att visa käsnlor för folk när jag inte mår riktigt hundra så ändras spelreglerna.

Ofta är det ju lättare att hålla inne tunga känslor och klistra på detdär leendet, detdär leendet utåt som ibland tillochmed kan få en att må bättre genom att man för stunden kan lyckas stänga av det som får en att må dåligt. Jag är en jävel på det och därför förstod ni nog inte heller ikväll hur mycket jag behövde er, hur mycket ni hjälpte mig ännu en gång utan varken ansträngning eller riktig förståelse. Jag vet inte hur ni gör, men ni lyckas varje gång.
Nu blev det ju hela en enda lång kärleksförklaring iallafall och ser själv hur patetiskt dethär ser ut nu men jag måste ändå få det sagt. Jag älskar er, för allt ni gör, för att ni finns.