Det är så svart ute när man vaknar att man känner för att aldrig kliva upp. Kylan vilar i det tunga mörkret utanför fönstret och sängen känns mjukare än vanligt, täcket är varmare än någonsin. Man sluter ögonen igen, vill in i värmen och bara ligga kvar, återgå till drömmarna om sommar, sol och bad. Men så ringer klockan igen och man tar efter några långa sekunder sats, kämpar sig upp, och efter mycket om och men är man på fötter. Man lindar snabbt in sig i morgonrocken, suckar och går bort till fönstret. Tittar ut.