Jag har ett bekännande, ett väldigt tråkigt sådant. Nästan så man blir lite småledsen. När jag gick med Sandra och Anton till Woody i fredags för att äntligen hämta hem min cykel så var den inte längre där. Ingen stans - helt borta.. Ja, jag har ju faktiskt bara mig själv att skylla egentligen och nånstans har jag ju faktiskt bara haft tur innan att den stått kvar alla andra gånger när jag glömt den ute nånstans. Men kändes ändå så tråkigt att komma dit och se cykelstället stå tomt.. Andra cykeln som försvinner nu ju, fast den andra dök upp några månader senare så man vet ju aldrig- den kanske kommer tillbaka så man ska ju aldrig sluta hoppas. Fast känns som att chansen inte är så stor. Menmen, jag får nog se dethär som ett litet "wake-up-call" och kanske börja hålla lite bättre koll på saker.  Famöver ska jag göra det och nästa cykel jag skaffar, om jag skaffar en ny senare, ska jag verkligen sköta om med kärlek!