Hej igen! Jag återkommer nu igen efter en ganska lång men fin helg. Sitter och plinkar på gittaren och har tack vare nån snubbe som filmat gitarrlektioner nu lyckats lära mig”How to save a life” med The Fray. Eller jag kan spela den iallafall men att sjunga till är en annan femma- det kommer väl sen när man blir lite mer van tror jag, känns inte som jag får in någon riktig takt alls ännu. 

Nej men jag måste bara få säga att jag blir så trött på allt som har med kärlek att göra. Vart jag än vänder mig nu så känns det som att alla bara blir kära överallt, som att alla hittar någon precis nu när hösten börjar övergå till vinter och kylan tränger sig på. Jag ser deras glädje, den är så stark så den smittar av sig, och jag blir så oerhört glad för deras skull!! - Men samtidigt kommer ju såklart längtan och saknaden. Jag vill också finna värmen hos någon nu, jag vill också känna dendär brusande glädjen. Den behövs lite för att liva upp det kalla grå. 

När jag var och simmade i fredags så började tag fundera lite på vem jag var, försökte dra någon slutsats. På sista tiden har det känts så oklart.. Som att jag inte riktigt vad jag gör, eller varför. Vem jag är eller vad jag vill. Jag vet bara att jag är trött på att vara själv- eller inte trött på att vara själv men trött på att känna mig ensam. Jag är så van att få känna mig uppskattad, älskad, speciell. Jag vet att det låter patetiskt men det är ibland som att jag vill ha någon där just för att jag vill kunna känna mig speciell. Få en möjlighet att känna mig unik och älskad. 
Jag vill vara någon för nån.

När jag simmade längderna så brast det någonting. Jag tappad kontrollen. Tårarna bara kom. Jag har inte tillåtit mig känna efter på länge.. Har inte tillåtit mig att riktigt känna efter hur jag mår. Kanske i rädsla för att inse någonting som egentligen är ganska självklart. Jag mår inte riktigt hundra nu. Jag har ingen aning om varför men förmodligen är det hela grejen med att vara ensam, att stå på egna ben och försöka hålla upp sig själv. Den skrämmer mig lite. Jag vet att det är nyttigt men för det behöver det inte vara enkelt. Jag ser alla överallt, framförallt på resturangen när jag jobbar, jag ser dem tillsammans, jag ser närheten de delar och jag ser gilmten i deras ögon när de inte kan slita blicken från varandra. Jag vet inte varför jag är så fäst vid allt dethär kärlekstramset men jag antar att det är sån jag är. Jag suktar efter allt, längtar och trånar, utan att veta om jag ens vill ha det igentligen. Nej för när det kommer till kritan så vill jag inte. När det kommer till kritan så känns det sällan riktigt bra. 
      Jag blir nästan galen på mig själv ibland. Jag är bara kär i kärleken men när det kommer till personer så lyckas jag aldrig riktigt hitta känslorna. Jag låter som en liten desperat mellanstadieelev nu och jag vet hur patetiskt det låter, jag vet, men samtidigt så blir jag så skrämd av tanken. Tänk om jag aldrig kommer kunna känna detdär igen, tänk om jag omedvetet blivit känslokall? Lyckats stänga in alla känslor i rädsla för att de ska komma till skada igen.

Jag ska sluta tänka nu för jag blir bara depp av det. Nej förmodligen är dethär bara någonting jag känner nu för at jag är trött, trött och sliten. Och trött på allt grått. Jag vill att snön ska komma nu! Jag vill inte ha mer regn och grått och slask, det drar lixom ner glädjefaktorn hos alla. Vi pratade ju om det i skolan häromdagen, hur naturen påverkar vad vi känner, att regn förknippas med sorg. Jag är inte sorgsen, jag är bara lite trött på regn och lite smått olgad. Kanske bara behöver ta en långpromenad och få lite luft, klockan är trots allt halv 2 och jag har suttit med gitarren hela dagen och inte rest mig ur sängen. Nej nu ska jag ta en ansats till att göra någonting av mig dag, jag ska resa mig ur sängen och gå ner och sätta på en kopp te och sen ska jag pussa lite på min lillebror. Jag är ju trots allt lite småkär i honom, så helt käsnlokall kan jag ju inte vara