Vill bara få sagt ännu en gång att mina vänner betyder så oerhört mycket för mig. Sen vill jag nog bara få sagt hur jag känner, fast det är svårt för jag vet ingenting alls. Vet inte vad jag känner och vet inte varför. Känner mig bara så trött på allt. Jag var nog inte redo att ta dethär ännu en gång, inte riktigt ännu. Inte så snart. Det var ingen jättegrej men det kom att dra upp känslor jag precis lyckats bli av med. Trodde allting skulle leda mig åt ett annat håll, in på något nytt, och inte dra mig ännu längre tillbaka. Men jag klandrar dig inte, det gör jag inte. Jag vet vad du menar- Förstår allt du säger. Håller nästan med i mycket även om det känns. Men som Lars winnerbäck sa : "Det måste komma nåt bra ur allt" - kanske så var dethär ett sätt för mig att inse att ju mer man tillåter sig att känna desto mer har man att förlora, ju mer man förväntar sig desto lättare har man för att bli besviken. För jag förväntade mig för mycket, jag fick nästan för mig att det skulle bli riktigt jävla bra. Jag trodde för en sekund att du kanske var annorlunda

.

Men jag känner inte för att vara depp mer, så från och med nu ska jag bara fokusera på allt som får mig glad. Tre djupa andetag. Jag ska börja se klart igen, fokusera på nuet och framtiden, fokusera på vad jag har och sluta tråna efter allt som är utom räckhåll. Jag ska värdesätta vad som är viktigt, jag ska hålla huvudet över ytan och förstätta simma. Inte sikta på något mål utan bara försöka njuta av själva resan framåt. Försöka släppa bilden av dig och istället uppskatta alla dem som finns vid min sida, alla dem som hjälper mig att hålla mig uppe, för på sista tiden har jag verkligen insett, gång på gång på gång på gång, hur mycket de betyder