Som jag avslutade i senaste inlägget så är jag nog inte känslokall trots allt, jag insåg det nu när jag satt med Kevin i knät en stund och gurglade och puttinuttade och allt vad jag nu gjorde för att få honom att le. Jag älskar honom. Jag älskar honom nåt så galet. Jag vill tillägna honom en låt, som sätter ord på allt. Jag vill tillägna honom den för att han får mig att må bättre. För att han får mig, att utan ord, inse det fina i saker och ting istället för det svåra. För att han ger mig allting jag känner att jag ibland saknar - han får mig att känna mig älskad, behövd och uppskattad.