Jag känner mig konstig idag. Jag går omkring med en klump i magen som jag inte kan förstå mig på. Ena sekunden känner jag för att bara lägga mig ner och blunda, låta tårarna komma i ett desperat försök att bli av med den kvävande klumpen. I nästa sekund kan jag känna hur klumpen förvandlas till en växande känsla av frihet och lust, en sprickande bubbla av förväntan och livsglädje. Jag går runt och ler hela tiden men vet inte åt vad, samtidigt känns det som att gråten ligger i halsen och halvt kväver mig konstant. Jag vet inte riktigt hur jag mår, kan inte sätta fingret på vad det är jag känner, känner mig bara väldigt olustig, kan inte påminna mig om att jag någonsin känt såhär. Har packat handduken nu iallafall så ska ner och ta någon timme i farmor&farfars pool, hoppas kunna rensa ut lite av vad det nu är jag känner. Eller vad jag inte känner. Kanske är det bara en känsla av tomhet? En känsla av att inte känna nånting alls? Nej jag blir galen på dethär, hoppas det går över innan jag blir psykiskt knäpp. Varför ska känslor vara så svåra att förstå sig på? Tänk va förbannat enkelt livet skulle vara om känslor inte existerade :o