Ska krypa i säng nu för även om jag har en megalång sovmorgon imorn så tänkte jag faktiskt försöka hinna kolla igenom kemin en sista gång innan jag kilar till skolan. Har glott ikapp julkalendern nu för att försöka bli lite trött men utan större framsteg, men får nog ta och tvinga ihop ögonen så somnar jag nog så småningom. Måste bara skriva lite nu, och jag varnar för ett ganska långt och ovesäntligt inlägg..

Råkade klicka mig in på youtube när jag skulle stänga ner datorn och fastnade i lite olika nostalgiklipp från barndomens dagar och hittade då ett som jag nu glott på inte mindre än fyra gånger på 10 minuter, det är från min absoluta favoritfilm när jag var mindre, - "Eva & Adam".

Samtidigt som jag inte kan sluta le åt hur mycket jag tycker om filmen så känner jag hur det plötsligt dök upp en himla massa känslor. Jag vet inte varför men satan va det känns. Jag älskade denhär låten som liten och jag minns hur jag och Sara alltid, och då menar jag alltid, satt i baksätet på bilen och sjöng den om och om igen, spelade ingen roll om vi åkte till värmland eller till ica stuvsta, vi avgudade den och jag tror den texten var en av få vi faktiskt kunde helt utantill.

Därför är det så märkligt att jag nu, nästan 10 år senare, berörs så djupt när jag hör den. Som att jag för första gången lyssnar till vad den säger, lyssnar och förstår på riktigt. Sitter med texten framför mig nu medan jag lyssnar på låten om och om igen. Jag vet inte vad jag ska säga... Det är läskigt hur djupt den tar. Jag har en kärlek till musik, en enormt stark kärlek som är ganska svår att förstå sig på, men det är för att det ibland känns som att musiken är det enda som verkligen förstår. Förstår och kan sätta ord på allt, stötta och trösta. Man får en känsla av att nån upplevt samma sak som en själv och det stärker. Berör.

Här kommer iallafall klippet. Och jag slänger med texten också bara för att.

Eva & Petra- 'Allting kan gå itu men mitt hjärta kan gå i tusen bitar' - enjoy