Jag får panik, det spritter i benen och jag kan inte fokusera på nånting alls. Sitter med högen av läxböcker och får huvudverk av allt jag vet att jag måste göra. Ändå gör jag ingenting. Jag är för rastlös. Känner mig som en såndär snubbe på film, som kämpar i öknen utan ork, hasar sig fram lägst sanddynorna och hela tiden upprepar frasen: "..måste.. ha..vatten!, jag..måste. ha..vatten.".

Ja, jag känner verkligen hans desperata längtan, delar den, för här sitter jag vid mitt skrivbord och glor in i väggen, rastlösheten tynger obehagligt i hela kroppen. Samma mening ekar i mitt huvud om och om igen: 'Jag.. Måste.. Ha.. Sällskap!.. Måste.. Ha.. Sällskap!''. Skulle vilja ha någon här att vara ensam tillsammans med för som man säger : ' tillsammans är man mindre ensam', och ensamhet är inte en av mina starkare sidor.. Nej, jag är verkligen ett flockdjur