Jag vet inte varför men idag var en såndär kväll. Idag kände jag mig av någon anledning väldigt ensam. Samtidigt hade jag inte någon som helst lust att höra av mig till någon. Hade faktiskt inte riktigt ork till nånting alls. Suttit i min säng med gitarren i knät och bläddrat runt på spotify konstant i snart 3 timmar och jag inser nu att jag kunde gjort mycket mer värt på denhär tiden men nu är det ju lite försent att ändra på det.

Önskar faktiskt ibland att jag hade någon som sa till mig när jag börjar slösa tid på ingenting alls, någon som fanns där och tog vara på min tid åt mig istället. Någon som tog vara på mig. Fast jag antar att musiken är min pojkvän nu och jag ska väl inte klaga på det heller antar jag, den finns ju trots allt alltid kvar och den är både mindre krävande och lättare att förstå sig på än en kille. Den finns lixom när man vill att den ska finnas och man kan välja lite själv. Dessutom kan den faktiskt lyckas få en på bättre humör ganska ofta, hittade tillexempelt denhär gamla låten och började på en gång le åt massa gamla minnen som dök upp. Jorå, musiken funkar, vet inte ens om jag vill ha mer, men ibland kan jag ändå känna en saknad av närhet. But I guess that's normal.