Jag har tänkt mycket idag, det blir ju lätt så när man ska fokusera på plugget.. Jag kom att tänka en del på dendär sommaren för två år sen, nu efter det att jag kollade igenom Sandras dator på massa gamla bilder tidigare idag. På hur jag saknade den, hur allt var så jävla bra då. På hur jag skulle kunna ge vad som helst, göra allt som stod i min makt för att komma tillbaka dit igen. Men så började jag tänka lite till och insåg att det trots allt kanske inte är så dumt nu. Kanske vill jag inte tillbaka. Det är en fin vinter i år och jag lever trots allt ganska gott för stunden, med fullt av människor som betyder så grovt förbannat mycket för mig att jag inte vet vad jag skulle vara utan dom. Folk som jag kommit närmre under de senaste åren och som kommit att betyda obeskrivligt mycket i takt med att saker hänt och tiden tickat på. Tänkte till och kom fram till att kanske lever jag ganska gott nu trots allt. Med tanke på att jag för ungefär fyra månader sen var obehagligt nära att ge upp hoppet helt. När hela mitt liv lixom rycktes ur händerna på mig och jag tappade all vilja till att ens försöka bygga upp ett nytt, saknade tron på att jag någonsin skulle lyckas med det ens om jag försökte.

När jag tänker efter nu så inser jag att jag kanske lyckats med nånting. Lyckats hitta en väg igen. Lyckats lyfta blicken en aning. Jag har faktiskt inte sett på det så innan, inte så klart. Kanske har jag efter många steg framåt kommit någon vart, hittat någonting. En stig som leder mig framåt. Och kanske har allting som en gång förstörde mig istället blivit till nån form av erfarenhet. En styrka som kan hjälpa mig i framtiden. För det var som att jag blev väldigt medveten om det idag, att det finns en framtid för mig precis lika mycket som för alla andra