När fan blev jag så jävla svag? Jag som brukade vara stark.. Nu bränner tankarna och bilden av dig och henne kväver mig. När fan började jag tycka synd om mig själv hela tiden? Jag vill dra mig upp ur denhär skiten, ur detta mörka sökande efter trygghet. Men orken fins inte ännu. Så jag går kvar, i ett virrvarr av mörker och små desperata försök att ta mig ur allting. Ändå slutar det ändå alltid i tårar och självömkan. När fan blev jag så patetiskt självömkande? Så pass att inte ens jag själv kan undvika det. Bara hela denhär texten är ett bevis. Vet inte ens varför jag skriver. Vill bara få ur mig allt, kanske i ännu ett desperat försök att blir av med det. Patetiskt.  Men nu när jag ändå skriver kan jag passa på att få ur mig ett tack, till er människor som finns där, och framförallt tack till min underbara lillasyster, tack för att jag fick sova hos dig inatt.