Jag känner mig vilsen, jag kämpar för att ta mig uppåt, för att jobba mig framåt. Faktum är att det går inte en minut utan att jag påminner mig själv om att höja blicken och försöka möta det som finns framför mig. För jag vet hur patetiskt det är att gå och må dåligt över saker man inte har makt att förändra, jag vet att i sånna situationer gäller det bara att försöka acceptera det som är. Och nånstans känns det som jag lyckas, steg för steg lyckas jag faktiskt jobba mig uppåt, framåt. Och jag når en värld jag inte kännt på nästan tre år.
    Jag tar ett djupt andetag och ännu ett steg framåt, känner mig med ens starkare. Tar några steg till. Känner en känsla av hopp igen, en känsla av glädje nånstans inom mig. Men när jag ser mig om med nyfiken blick så inser jag att jag står helt ensam. Jag ser mig omkring, människor passerar men ingen står vid min sida. Känslan av vilsenhet tar över igen. 

     Jag hörde en gång att det är i sånahär lägen man ser vilka som är de äkta vännerna, det är dom som finns där när regnet piskar och kylan tränger djupare. Jag ser mig om, ser leenden och uppmaningar, folk som bryr sig, men ingen som finns där. Ingen som ger mig en chans att gråta, ingen som riktigt erbjuder en värmande famn eller stärkande ord. Jag blir arg, ledsen, besviken... Men plötsligt går det upp för mig, det självklara alla alltid pratade om. Ilskan blir till ångest, jag söker med blicken runt mig, ser mina vänner igen. Jag ser alla männsikor jag missbrukat under de senaste åren. Missbruka känns som fel ord men jag hittar inget annat som passar bättre in. Jag har lixom hållt kvar dem men inte riktigt hållt fast vid dem. Haft dem där men inte riktigt uppskatatt eller tagit vara på dem. Jag har lixom levt i mitt eget liv, min egen värld, och precis så har också de gjort. Sen har tiden bara tickat på och det är först nu jag inser det, nu när jag lyfter blicken uppåt. Det är först nu jag känner hur mycket jag saknar vissa människor och hur mycket jag faktiskt behöver dem. Jag inser hur viktigt det är med vänskap, med stöd och gemenskap. Att ha nån att dela allting med. Genomlida vardagen med. Någon som inte kan krossa alla band genom att säga "det är slut" eller "jag är inte längre kär i dig". 
Men jag ska skärpa mig nu, ska bli en bättre människa nu när allting börjar om från noll igen. Jag ska ta vara på människor och bry mig och de som bryr sig tillbaka, för vårdar man dem så är det de som finns kvar i längden. Jag vet att jag inte har varit den lojalaste men det ska bli ändring på det nu!
     Jag kräver inga godkännanden, jag kräver ingenting. Allt jag vill är att ni ska förstå hur jag känner, och nånstans vill jag nog också säga förlåt.