När man kämpar för att hålla tankarna borta, när man gör allt och ingenting för att slippa känna efter. När man försöker förstå sig på sig själv utan att lyckas. Söker efter viljan utan resultat. Är det då man ska lägga alla känslor och tankar åt sidan, bara leva i det som är? sluta komplicera till allting? eller är det ett tecken på att nånting kräver förändring?
Jag vill stanna kvar, mer än någonting annat. Allt är så bra. Jag vill inte ha något annat, vill inte leva i något annat. Därför känns allting så rörigt nu. Allting blir bara så förvirrande. Hur svårt kan det vara att förstå sig på sig själv? Hur fan ska man veta vad som är rätt, vad som är bra? finns det ens något som kan identifieras som 'bra'? - Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte...