Jag är  tjej som fokuserar på livet. Framtiden är viktig, men jag är mer en "lev i nuet" tjej.
Jag struntar inte i skolan för det utan kämpar på utan att riktigt veta vad det ska leda till någon dag. Jag har inte allt, men jag har lärt mig att uppskatta det jag har istället för att avundas det jag inte har. Jag har erkänt mina brister för mig själv för att lättare kunna leva med dom. Jag har på något sätt accepterat mig själv och är nog, som becca säger det, en vandrande personlighet. Det har sina negativa och det har sina possetiva sidor. Men jag måste erkänna att jag mår bra av det, att kunna vara mig själv på riktigt. Innan högstadiet var jag väldigt feg och stod inte för många av mina åsikter. Jag levde inte riktigt, jag bara existerade. Men mycket hände under lång tid och jag fick en klarare syn på olika saker i livet. Jag uppskattar mina vänner och folk runt omkring mig och jag försöker komma ihåg att berätta det för dom. Det händer alltför ofta att vänskapen slaknar om man börjar ta varandra för givet för mycket, det blir lixom inte samma glädje längre. Man måste veta att man blir uppskattad, det gör att man mår bra.
I övrigt har jag också världens finaste pojkvän, Richard. Han är bland det bästa som hänt mig och jag älskar honom. Vi har också våra svåra tider ibland och jag ljuger om jag säger att det inte går ut över vårat förhållande imellanåt. Men, vi kämpar på. För vi vet att vi behöver varandra och det är värt att kämpa för. Jag menar, hur många gånger i livet lyckas man hitta någon som passar perfekt ihop med en själv? En personlighet som, precis som en pusselbit, bara sitter perfekt och passar perfekt ihop med sin egen. Jag vet inte om ni riktigt förstår hur jag menar, men det kräver jag inte heller. Jag trodde inte heller denhär sortens kärlek fanns i så tidig ålder. Innan förstod jag inte ens vad det innebar, jag hade varit kär, men aldrig delat kärlek. Det är något mäktigt och jag har fattat det nu.
 

I övrigt kan jag nog säga att jag är en ganska normal tjej i förorten, med fötterna på jorden. Jag må vara tankspridd och slarvig i vissa saker, men de viktiga sakerna som händer i livet har jag ganska bra kontroll i. Eller inte kontroll riktigt, de flesta saker händer ju för att man jusst inte haft kontrollen. Men såhär, om någonting händer så står jag mina kast. Vet jag att jag gjort fel så tar jag tag i det och erkänner det för mig själv och sen för de som drabbats. Det är svårt, och man gör det inte alltid enklare för sig själv.  Men jag är en sådan person som hellre tar tag i problemen än att bara gå och må dåligt av dem.

En annan sak som kan beskriva mig lite som person är den sorg jag känner för fler och fler människor nu. Det blir så vanligt att bara vara som varandra, alla ska lixom ha samma stil. Jag ska inte dra mig för att säga att det är fjortisar jag synar på. Jag är lessen , jag är verkligen inte emot fjortisar så. Men hela grejjen, Inte bara det Ni gör, utan det alla andra runt oxå gör. Behandla er som att ni är en annan typ av människor. Som en egen sort. Alla ska se likadana ut och ändå ska ni försöka vara lite mer extrema än alla andra. Det räcker inte med att blondera håret, det ska vara kritvitt och tuperat med åtta flaskor hårspray. Nu är det ju inte riktigt så heller längre, hårfärgen varierar. Det är faktiskt inte det som stör mig heller. Jag vet inte riktigt vad exakt det är nu när jag sitter och skriver och vet att flera "fjortisar" kommer läsa dethär. Det känns som att det bara är hela grejjen. Att ni strävar efter att vara som alla andra. Som att ni är för svaga för att stå upp för er själva och era egna personligheter. Ni bara bryr er om vad folk tycker om er och hur folk ser på er. Jag ska inte hacka ner på er mer, det var inte ens meningen från början. Det jag ville få sagt var att jag tycker synd om er,inte alla. Men en del av er. Jag har en förmåga att läsa människor väldigt bra och jag ser på vissa hur osäkra dom är, de må vara omtyckta och populära och må bra i det. Men i vissa val väljer de inte efter egen vilja utan efter deras rykten och andra människors syn på dem.
Jag vet inte om ni mår dåligt för det egentligen. Ni kanske trivs. Men när jag ser ibland, hur ni skriker efter uppmärksamhet och hur ni verkligen anstränger er till det yttersta, så tycker jag synd om er. Och jag känner ett välbehag, för den jag är och att jag lever ut som jag vill. Jag anstränger mig inte ens längre, folk får lära känna mig som den jag är och sedan tycka som de vill. Man kan inte alltid vara alla till lags. Folk är tillåtna att tycka illa om en, de har en egen vilja och vissa människor går bara inte ihop. Visst är det tråkigt, but that´s life.

nu blev jag värsta nera av att skriva för jag menar inte att hacka ner på folk, trots att jag vet att jag nog gjorde det nyss. Blev lixom så att jag bara kom in på ämnet. Lessen om någon tog illa upp, jag vet att det är massa snack om "hata fjortisar" och "fjortismakt, emoslakt" och blablabla, men det är inte så jag vill ha dethär. Det skulle komma som en beskrivning av mig och nu vet jag inte riktig om jag lyckades med det heller. Jag ville mer framföra att jag tycker det är patetiskt att dela in människor i olika klasser för sig. Fjortisar och Emos är väll dom jag uppmärksammar mer nu efterssom det är dom jag märker av runt mig största delen av tiden. På olika sajter med, hur de lixom strider mot varandra. Som två olika människoslag. Jag menar, alla måste väll ändå ha egna åsikter om saker och ting. Dom  är ju fortfarande människor precis som alla andra, med egna behov och egna ambitioner. Ändå ser jag hur flera gömmer sig bakom sina vänner och mängder av smink för att inte väcka för stor uppmärksamhet för sitt verkliga jag, sina verkliga tankar och drömmar. Det var mer det jag ville komma fram till, att folk mer&mer lever på bekostnad av varandra. Eller hur jag nu sjutton ska beskriva det. Jag läste en bok på engelskan för ett tag sen. Där stod det "you´r friends drags you down", och jag fattade lixom hur det värkligen stämmer med verkligheten. Att man dras ner av sina vänner. Och jag tycker mig se det mest i sånnahär "grupper", där alla vill vara som varandra men bättre. De sammarbetar till att dra ner sig själva. Jag må ha fel i ganska mycket av det jag skriver nu, det har jag ofta när jag bara skriver såhär rakt ut, det är lixom egna teorier som bara lever vidare under tiden jag skriver. så jag kan ha fel i en del, men tvivlar på att det inte finns nån sanning alls i det.

Oj nu blev det visst ett himla långt första inlägg och jag vet inte om det blev nån exakt beskrivning av mig, men det är bättre än ingenting ;).  och det kanske kan ge er en bild av vem jag är iallafall :)

Kram på er alla :) // anna